…att inte känna sig som en lekmamma- vågar man ens säga eller skriva det???
Det råder många delade opinioner i vårt hem om huruvida barn behöver olika sorters stimuli.
Jag vågar säga att : jag är INGEN lekmamma- jag är en närvarande mamma som cirkulerar kring mina barn men som inte alltid är kanske speciellt närvarande I leken. Det valet gör jag och jag har inget behov av att umgås med mina barn just i den interaktionen. Det är inte helt politiskt korrekt att säga det. Jag lever med en lekpappa. Han är jättekul tycker barnen (jag tycker också det är underbart att se honom in action) MEN jag VILL inte vara som han. Jag är den mamman som går och plockar konstant, som drar fram dammsugaren, som kanske tom sitter med datorn i knäet inne på lekrummet. Jag är den mamman som alltid finns där för mina barn men jag anser att det är nyttigt att kunna ha tråkigt. Man blir inte alltid stimulerad av människor här i livet men då får man hitta egen stimulans.
Av den skolan är jag. Finns det fler som jag eller är det inte alls beskrivningen av den perfekta mamman???
När jag var liten lekte vi mycket själva. Hur skulle mamma kunna ta hand om 4 barn och leka interaktivt med oss HELA tiden. Jag har ingen traumatisk bild av min barndom där jag saknade mina föräldrar och där vi var understimulerade. Vi hittade på egna lekar- alla 4 är ju kreativa och visst måste det ha att göra med att vi alltid har fått hitta vår egen stimulans?
Detta är tankar som råder i mitt huvud för stunden eftersom jag har en Elise som helt klart föredrar sin pappa ”för han är mycket roligare” som hon själv uttryckte det. Jag tror helt enkelt att jag bara måste acceptera denna fördelningen av roller och hitta tillbaka till en härlig relation med min 3,5-åriga Lilla som ger oss båda mycket mer. Tror jag reflekterar mycket mer över detta än hon!!!!
// Tråkmamman
4 comments:
I agree with you, det är skamligt att tycka det är tråkigt att leka, men det är det ju. Första gången kanske det är ball, men gång nummer 10 vill man spy av tristess. Och sitta och kura i ett plasttält, det är fan inte lattjo, vem tycker det som är över 5? Nej vi slutar skämmas över att vi är trista tanter tycker jag, i längden är det kanske inte den skojiga lekfarbrorn som vinner ändå, eller vad tror du?
Jag tycker att det är superviktigt att våga stå för en sån här åsikt, för ja, det finns lekmammor och lekpappor men jag är bombis på att de flesta vuxna tröttnar på att leka. Dessutom är det som du säger inte nyttigt för barn att bli ledda i lek jämt heller, de måste kunna leka själva, alldeles själva för att få bygga egna världar i fantasin, och med varandra för att lära sig socialt beteende, hantera konflikter etc. Det är klart att man ska finnas för vägledning men om det konstant finns en vuxen att tillfråga kommer de att göra det också, och inte försöka hitta lösningar själva.
Jag har ju inga egna ungar som bekant, men lever med det här problemet varje dag eftersom USA är ett land där vuxna bestämmer när barn ska leka med varandra (playdates) och det finns samma idé om att en vuxen dessutom ska leka med barnen och hitta meningsfulla aktiviteter 24 timmar om dygnet. Gud förbjude att en unge får sätta sig ner och chilla en förmiddag innan skolan.
TACK känns skönt att få lite stöd i detta
jag som trodde att jag var ensam om att tycka såhär!
Kram
klara
Oh, så glad jag blir! Hade ju tänk lämna en kommentar om hur innerligt glad jag blev för din fina kommentar. Så hittar jag detta!
Nej, jag är ingen lek mamma, jag är en Tråkmamma. (-Men du är bra på att göra tomatsoppa och våfflor, mamma.)
Jag kan annat också. Är en jäkel på att trösta och förstå hur det känns i arga små kroppar... Men leka, nja inte så värst...
Nej, det är himlans bra att vi alla är olika.
/Eva
Post a Comment