mina små-våra små

Är bara så otroligt lyckligt lottad son har en underbar Elise och en riktigt charmerande Sander. Mina eller snarare våra barn är det käraste vi har. Känslor kring varför vi skaffade barn kommer tillbaka. Med risk för att peta i ögonen på folk så känns det hemskt när det blir fler och fler par runt omkring oss som separerar och skiljer sig. Jag är samtidigt inte förvånad över att det nu har satts igång en ond tankebana hos många av oss som lever i en relation. Klart man börjar fråga sig själv: är vi ämnade för varandra? Tänk om J har träffat någon annan? Vi kanske inte har utvecklats åt samma håll? Ja, många frågor eftersom alla de par i vår närhet som har separerat är de paren som jag ALDRIG skulle tro det om, de är ju de som verkat så lyckliga. Ledsamt! Så sjukt när man inte har förberett sig för att de ska gå skilda vägar.
Men det är ju ett faktum att småbarnsperioden är krävande sådan. Livet är inte lätt att pussla ihop, tiden för barnen begränsas, tiden för oss begränsas och ärligt talat har Johan och jag varit ute och ätit tre gånger sedan Elise föddes. Det är inte en gång för mycket kan man säga. Men jag känner att vi får offra oss lite för att vi vet att det är en övergående period som vi kommer att komma ut starka och som en enad familj.
Nu vet inte jag om jag blir så illa berörd över att 50% av svenska par skiljer sig- just på grund av att jag alltid haft en kärnfamilj. För mig är det otroligt viktigt. Jag säger inte att man delar mer kärlek men jag gillar inte det man utsätter barn för i en skilsmässa. Det är inte barnens fel att de vuxna inte tänkte till innan de kom. SJÄLVKLART kan saker hända, kärlek kan ta slut MEN jag tycker att man r skyldig sina barn att göra allt man kan för att hitta tillbaka. Men alla har vi våra egna uppfattningar kring detta....

Bara en tanke som helt enkelt malts sönder i mitt huvud....