mitt älskade halsband

Det är konstigt när saker och ting förändras. Man har lätt att gå tillbaka till det som en gång var. Man har lätt att ångra saker man INTE sa och saker man INTE gjorde för att man tänker att allt kommer ändå vara detsamma.

Igår morse skulle jag välja halsband. Johan och barnen är ju i Eksjö så jag tänkte att mitt "världens bästa mamma" skulle sitta fint (tänker ju på Elise och Sander hela tiden när de inte är hemma när man själv ska sova). Men så kom den där känslan igen att jag inte vill använda halsbandet- det står ju faktiskt på baksidan JOHAN & ELISE. Men var är Sanders namn??? och dessutom skulle jag behöva plocka bort mitt Efva CARPE DIEM. Det känns konstigt att plocka bort det från halsen. Det smycket är nog faktiskt ett av de mest betydelsefulla smycken jag någonsin fått. Inte på grund av att jag fick det av mitt ex- NEJ såklart. Jag fick det av honom samma dag som hans mormor dog. Jag stod henne väldigt nära och bodde hos henne ett bra tag. Jag visste att hon på fredagar var och bredde mackor till de behövande. Jag var själv i Frankrike den dagen för att hälsa på mina föräldrar. Den dagen ringde jag henne på förmiddagen. Hon svarade inte och jag sa till pappa "ja just det Siv är ju och brer mackor!!!". Det var precis det hon gjorde. Jag glömde ringa upp igen och satte mig på planet för att mötas upp i Västerås av en människa fylld med känslor. Vi åkte hem utan att jag var medveten om att något hade hänt. Han drog fram en sådan där fin liten svart ask som bara Efva Attling gör och sa att jag har en sak till dig. Självklart blev jag överlycklig- men i samma sekund sa han också "det är en sak jag måste säga dig- mormor har dött idag"... Min värld rasade- jag blev helt förstörd! Neeeeeej så skulle det inte gå till. Det ironiska var ju också att det stod CARPE DIEM. Hur jäkla lätt är det att fånga dagen när det blir så fel.
Smycket är numera en symbol för mig. Jag bara kände på mig igår morse att nej jag behåller nog gärna smycket på. Det gjorde jag och tur var väl det för ännu en gång fick man inse att man borde uppskatta vardagen och allt som står en nära ÄNNU mer än man gör.

Ångest!

Stora pussar till alla mina älskade nära!!!!

// klara